Chapter Text
Det är inte så vanligt att Bildsköne Bengtsson plockar upp en bok. Han bryr sig mer om saker som glittrar. Men när Clint besökte honom för deras eftermiddagste en dag efter skolan, kom mästertjuven i kontakt med en bok som han inte kunde motstå.
"Skatter ur sägner - fanns de på riktigt?"
Mästertjuven och hans yngre vän hade bläddrat tillsammans en stund när Clint stannade upp.
"Sa jag att Brisingamen antagligen fanns i Kråksjö?"
Mörkret hängde tungt över det uråldriga, nybyggda templet. Som en svart klippa reste det sig flera våningar högt. Branta tak med spetsiga taknockar och spån som fjäll på en drake. Några timmar tidigare hade det lysts upp av tända ljus. Människorna där inne hade varit både högljudda och varma. Nu var det mörkt, tyst och kallt. Helt tomt förutom en ensam besökare. En man rörde sig obemärkt runt husknuten och gläntade ljudlöst på den tunga träporten. Han försvann in i det nedsläckta huset, utom synhåll för eventuella betraktare.
Väl därinne spred sig ett självbelåtet leende över inbrottstjuvens läppar. Han rättade till sina kläder av sällsynta mönstrade sidentyger. Han drog handen genom sitt lockiga hår, snyggade till sin mustasch och klev in i salen.
Det var en mycket vacker byggnad. Arkitektur som denna fanns inte där han kom från. Hans mjuka skor var tysta mot stengolvet. Träväggar med snidade mönster sträckte sig upp mot det höga taket. Pelare och bjälkar gick kors och tvärs, även de med detaljerade snidade motiv. I mitten av salen fanns en eldplats med bänkar runt. Glöden hade ännu inte slocknat helt. Ett altare av solid sten stod orubbligt i andra änden av salen. Tjuven såg sig omkring och undrade var nordiska krigare brukar förvara sina skatter.
Plötsligt lystes salen upp av vita blixtar. Tjuven gjorde sig osynlig; bakom en träpelare stod han och kastade nervösa blickar ut i rummet. Var det Tor själv som stigit ner från himmelen för att straffa honom för intrånget i detta heliga hus?
Nej. När ögonen anpassat sig till mörkret såg han att mannen som trädde fram ur blixtarna var någonting helt annat. Han var lång och smal, med rött lockigt hår och... Wow... Vilken mustasch. Tjuven bakom pelaren hindrade sig själv från att bli distraherad, det hade inte vara bra om han blev avslöjad av den nya besökaren. Trots den mystiska blixtrande manicken som den rödhårige mannen höll i verkade han vara mänsklig, eller åtminstone tillräckligt mänsklig för att ett slag i bakhuvudet skulle få honom att tappa balansen, tänkte tjuven. Ett hårt slag, tumult bröt ut mellan de båda männen, och en duns när de föll till golvet ovanpå varandra.
Han som satt ovanpå den andre talade först.
"Who in Zeus name are you and how did you know I was here?" Han höll hårt om den andre mannens blå halsduk, redo att dunka honom mot stengolvet om han skulle göra motstånd.
"Nu eeehh tar vi det lilla lugna! Akta kläderna!" Hans attityd passade inte alls underläget som han befann sig i. Mannen med halsduken fortsatt, "Bildsköne Bengtsson var namnet. Eller ehh... Good-Looking Bengtsson, if you prefer." Han log snett och tittade upp på sin förövare. "Och vem är du?" Han fick ett ännu kaxigare leende tillbaka.
"You've never heard of The King of Thieves? Then it must be your lucky day." Han tryckte ännu lite mer av sin vikt mot Bildsköne Bengtssons bröstkorg för att påminna honom om vem som hade övertaget.
"Nu måste du blandat ihop nåt, det eehh finns bara en mästertjuv i Kråksjö och det," Bengtsson lyfte sin fria hand och visade upp en dolk. "Är jag." Hans leende var inte hotfullt, bara fullt av självförtroende. "Ska du släppa mig nu så kan vi ehh, prata om detta som vuxna människor?"
Den översta mannen, som tydligen kallade sig själv 'The King of Thieves', kände igen dolken direkt; den satt ju nyss i hans eget bälte. Han tittade först på dolken, sedan på mannen under honom, och sedan ner på sitt bälte. Han blev genast medveten om att han suttit gränsle över den okända mannen under hela konversationen, och känslan av den andra kroppen under sin egen, värmen och andetagen, blev plötsligt väldigt påträngande. Han ställde sig snabbt och smidigt upp, en liten bit ifrån sitt offer.
Den andra mästertjuven var inte lika graciös men han lät inte det påverka hans självsäkra image. På nära håll blev hans längd och hållning ännu mer respektingivande. Den kortare av de två tjuvarna hann komma av sig innan han talade igen.
"Well." Han bestämde sig för att han inte kan låta nån ynka ficktjuv tro att han var bättre än honom. "The name's Autolycus, the best thief of the century."
Bengtsson svarade med sitt korta skratt. "Ha ha. Och nu har du träffat en som är den bästa tjuven ända fram till det tjugoförsta århundradet." Han rättade till sin halsduk och gav den andre mannen en charmig, nästan flörtig blick, innan han insåg vad han just sagt.
"I knew there was something off about you! Your clothes..." Autolycus tog ett steg närmare men hejdade sig när han kom ihåg dolken i den andres hand. Bengtsson märkte den varsamma blicken.
"Ah, den här? Du kan få tillbaka den." Bengtsson räckte över dolken till Autolycus, handtag först. "En eehhh riktig mästertjuv behöver inget vapen."
Autolycus stoppade tillbaka dolken i sitt bälte. Han tänkte inte garantera att den skulle stanna där.
"So, you're not from here then?"
"Det verkar inte du vara heller, ser det ut som." Han tog en noggrannare titt på mannen framför sig, nerifrån och upp. Han hade mjuka kängor, svarta läderbyxor och en löst sittande sidenskjorta. Kläder som var smidiga att röra sig i, till och med slåss i, men inte utan att vara stiliga. Ovanpå skjortan bar han en mörkröd väst med matchande armband. Både skjortan och västen hade djup urringning och visade en bra bit av mannens bröst. Håret på bröstet var mörkt, precis som det på huvudet och i ansiktet. Det var verkligen inte en dålig mustasch... När Bengtsson hade tagit sig upp till ansiktet möttes deras blickar och Bengtsson insåg att det måste sett ut som att han hade stirrat. (Sett ut som? Han hade stirrat.) Hans djärva attityd byttes till en mer besvärad och han vände blicken mot salen de befann sig i istället.
"Now you decide to act shy? Don't worry, I'm used to people staring." Autolycus märkte att han inte skulle få bekräftelsen som han förtjänade av Bengtsson, så han gick vidare. "No, I'm not from here. You could say I'm here on a... business trip." Han hade bara spenderat en kort stund med Bengtsson, men var ganska säker på att de förstod varandra på den punkten.
"Jag förstår." Bengtsson gick omkring i rummet för att se var han hamnat. Eller, rättare sagt, när. "Samma här."
Bildsköne Bengtsson hade planerat den här resan i veckor. Ända sedan han fick reda på att sagorna om Brisingamen kunde ha varit baserade på ett verkligt smycke, hade han inte kunnat släppa det. Att det sedan ryktades om att det kunde ha befunnit sig i Kråksjö, ja, det var ju ett sammanträffande omöjligt att motstå. Sammanträffandet att en annan tjuv verkade vara ute efter samma smycke vid samma tillfälle, var dock mindre lyckligt. Han övervägde att resa hem och komma tillbaka några dagar tidigare, men den där kikaren var en lynnig rackare... Han var inte säker på att han skulle hamna rätt om han gav upp nu. Han betraktade relieferna i träet.
"Det eeehhh verkar som att de tillber guden Freja här..." Bengtsson kastade en vaksam blick mot den andre för att se hur han reagerade. "Bland annat förstås!"
Autolycus hade haft en stund på sig att betrakta den andres spända beteende och såg rakt igenom Bengtssons trevande försök att inte avslöja sig själv. Det verkade som att Bengtsson var större i käften än i handlingen, till skillnad från Autolycus. Om Bengtsson var feg av sig, tänkte Autolycus använda det till sin fördel.
"I know you're here for Brísingamen." Autolycus gick orädd fram till den andre tjuven.
"Näeehh... det sa jag aldrig." Bengtsson blev aningen nervös av att den andre mannen var så direkt. Han backade ett halvt steg innan han märkte en träpelare bakom sin rygg.
"Let's not beat around the bush." Autolycus kom ännu närmare, tills Bengtsson var trängd mellan honom och pelaren. "We want the same thing..." Autolycus talade tyst och lugnt. Hans flörtiga natur gjorde att han helt enkelt inte kunde låta bli att röra vid Bengtsson. Han tog tag i kragen på Bengtssons kappa, inte med våld, utan bara för att veta var han hade honom. Bengtsson verkade vara en slingrig typ...
"Öhh..." Bengtsson gjorde allt han kunde för att undvika den andres blick. Det var oturligt nog att han inte var den enda här. Det var ännu värre att bli utsatt för en så... närgången person. Bengtsson hade förstås använt sin egen charm mot andra för att få som han velat, men det kändes ovant att vara den mottagande i utbytet.
"You said yourself that you're not the fighting type." Deras ansikten var så nära nu, men Autolycus hindrade sig själv från att göra något förhastat som skrämde Bengtsson. Autolycus var van vid att vara många kvinnors drömkarl, men tyvärr var de flesta män lite mer lättskrämda. Han tänkte inte låta det hindra honom, det behövdes bara mer tid.
"Do you really want to bash this out on the floor like a couple of animals?" När deras blickar möttes blev det tydligt att ingen av dem tänkte på att slåss. Bengtsson gjorde en genererad min, men Autolycus skämdes inte. "Come on, Good-Looking. Let's work together instead." Autolycus händer följde framkanten av Bengtssons kappa nedåt och han var nästan på väg att knäppa upp den när Bengtsson stoppade hans händer och slingrade sig ur.
"Ja, eehhh, utmärkt idé!" Han tog några steg bort. Han var varm, men ville inte ta av sig något, så han nöjde sig med att öppna halsduken en aning.
De båda tjuvarna delade upp sig och letade i varsin ände av templet. Oddsen att Brisingamen, guden Frejas ovärderliga guldhalsband, bara låg här och skräpade var nästintill obefintliga. Därför letade de efter fler rum, gömda dörrar eller möjligtvis en kista.
Autolycus 'The King of Thieves' var mycket nöjd när han spatserade omkring genom salen. Samarbete var bra. De hade inte kommit till någon sorts överenskommelse, men det behövdes inte heller. Autolycus var inställd på att förråda den andre så fort han fick chansen, och om han hade riktigt tur skulle han kanske kunna lägga vantarna på det där blixtrande verktyget. Han förstod att Bengtsson inte hade tagit sig hit med... Vanliga medel. Autolycus hade varit tvungen att spendera månader på ett gungigt vikingaskepp medan andra tydligen reste i en vit blixt. Hur det hade gått till hade han ingen aning om, men han tänkte ta reda på det.
Bildsköne 'Tidernas bästa tjuv' Bengtsson fick också chans att samla sina tankar medan han undersökte byggnaden. Det tog en stund innan hans andetag hade saktat tempot och hjärtat inte längre hotade att slå ut ur bröstkorgen. När förvåningen över den andre mannens beteende lämnat honom fanns det bara irritation kvar. Autolycus verkade vara en person med total brist på moral eller hänsyn till andra. Han brydde sig bara om sitt ego, sitt utseende och sina skatter. Att döma av kläderna var han någon annanstans ifrån, rent geografiskt. Så han hade alltså kommit hit just för att stjäla Brisingamen; det var väl det enda de hade gemensamt. Bengtsson kunde gå med på att samarbeta för att hitta halsbandet, men det var självklart han själv som skulle resa härifrån med det. Autolycus fick klara sig bäst han ville, i sin egen tid. Det oroade Bengtsson att Autolycus inte hade ställt fler frågor om Bengtssons resa hit. Han verkade tillräckligt smart för att lägga ihop ett och annat, vilket betydde att det var ett aktivt val att inte fråga mer. Bengtsson hade aldrig stött på något liknande objekt som tidskikaren. Alltså, resa i tiden, det lät ju sinnessjukt om man inte var van. Det tog emot att erkänna det för sig själv, men Autolycus kanske visste något som inte ens tidernas bästa tjuv hade kunskap om.