Archive of Our Own ^beta

Chapter Text

Det är inte så vanligt att Bildsköne Bengtsson plockar upp en bok. Han bryr sig mer om saker som glittrar. Men när Clint besökte honom för deras eftermiddagste en dag efter skolan, kom mästertjuven i kontakt med en bok som han inte kunde motstå.

"Skatter ur sägner - fanns de på riktigt?"

Mästertjuven och hans yngre vän hade bläddrat tillsammans en stund när Clint stannade upp.

"Sa jag att Brisingamen antagligen fanns i Kråksjö?"

Mörkret hängde tungt över det uråldriga, nybyggda templet. Som en svart klippa reste det sig flera våningar högt. Branta tak med spetsiga taknockar och spån som fjäll på en drake. Några timmar tidigare hade det lysts upp av tända ljus. Människorna där inne hade varit både högljudda och varma. Nu var det mörkt, tyst och kallt. Helt tomt förutom en ensam besökare. En man rörde sig obemärkt runt husknuten och gläntade ljudlöst på den tunga träporten. Han försvann in i det nedsläckta huset, utom synhåll för eventuella betraktare. 

Väl därinne spred sig ett självbelåtet leende över inbrottstjuvens läppar. Han rättade till sina kläder av sällsynta mönstrade sidentyger. Han drog handen genom sitt lockiga hår, snyggade till sin mustasch och klev in i salen.

Det var en mycket vacker byggnad. Arkitektur som denna fanns inte där han kom från. Hans mjuka skor var tysta mot stengolvet. Träväggar med snidade mönster sträckte sig upp mot det höga taket. Pelare och bjälkar gick kors och tvärs, även de med detaljerade snidade motiv. I mitten av salen fanns en eldplats med bänkar runt. Glöden hade ännu inte slocknat helt. Ett altare av solid sten stod orubbligt i andra änden av salen. Tjuven såg sig omkring och undrade var nordiska krigare brukar förvara sina skatter.

Plötsligt lystes salen upp av vita blixtar. Tjuven gjorde sig osynlig; bakom en träpelare stod han och kastade nervösa blickar ut i rummet. Var det Tor själv som stigit ner från himmelen för att straffa honom för intrånget i detta heliga hus?

Nej. När ögonen anpassat sig till mörkret såg han att mannen som trädde fram ur blixtarna var någonting helt annat. Han var lång och smal, med rött lockigt hår och... Wow... Vilken mustasch. Tjuven bakom pelaren hindrade sig själv från att bli distraherad, det hade inte vara bra om han blev avslöjad av den nya besökaren. Trots den mystiska blixtrande manicken som den rödhårige mannen höll i verkade han vara mänsklig, eller åtminstone tillräckligt mänsklig för att ett slag i bakhuvudet skulle få honom att tappa balansen, tänkte tjuven. Ett hårt slag, tumult bröt ut mellan de båda männen, och en duns när de föll till golvet ovanpå varandra.

Han som satt ovanpå den andre talade först.

"Who in Zeus name are you and how did you know I was here?" Han höll hårt om den andre mannens blå halsduk, redo att dunka honom mot stengolvet om han skulle göra motstånd. 

"Nu eeehh tar vi det lilla lugna! Akta kläderna!" Hans attityd passade inte alls underläget som han befann sig i. Mannen med halsduken fortsatt, "Bildsköne Bengtsson var namnet. Eller ehh... Good-Looking Bengtsson, if you prefer." Han log snett och tittade upp på sin förövare. "Och vem är du?" Han fick ett ännu kaxigare leende tillbaka. 

"You've never heard of The King of Thieves? Then it must be your lucky day." Han tryckte ännu lite mer av sin vikt mot Bildsköne Bengtssons bröstkorg för att påminna honom om vem som hade övertaget.

"Nu måste du blandat ihop nåt, det eehh finns bara en mästertjuv i Kråksjö och det," Bengtsson lyfte sin fria hand och visade upp en dolk. "Är jag." Hans leende var inte hotfullt, bara fullt av självförtroende. "Ska du släppa mig nu så kan vi ehh, prata om detta som vuxna människor?"

Den översta mannen, som tydligen kallade sig själv 'The King of Thieves', kände igen dolken direkt; den satt ju nyss i hans eget bälte. Han tittade först på dolken, sedan på mannen under honom, och sedan ner på sitt bälte. Han blev genast medveten om att han suttit gränsle över den okända mannen under hela konversationen, och känslan av den andra kroppen under sin egen, värmen och andetagen, blev plötsligt väldigt påträngande. Han ställde sig snabbt och smidigt upp, en liten bit ifrån sitt offer.

Den andra mästertjuven var inte lika graciös men han lät inte det påverka hans självsäkra image. På nära håll blev hans längd och hållning ännu mer respektingivande. Den kortare av de två tjuvarna hann komma av sig innan han talade igen.

"Well." Han bestämde sig för att han inte kan låta nån ynka ficktjuv tro att han var bättre än honom. "The name's Autolycus, the best thief of the century." 

Bengtsson svarade med sitt korta skratt. "Ha ha. Och nu har du träffat en som är den bästa tjuven ända fram till det tjugoförsta århundradet." Han rättade till sin halsduk och gav den andre mannen en charmig, nästan flörtig blick, innan han insåg vad han just sagt. 

"I knew there was something off about you! Your clothes..." Autolycus tog ett steg närmare men hejdade sig när han kom ihåg dolken i den andres hand. Bengtsson märkte den varsamma blicken.

"Ah, den här? Du kan få tillbaka den." Bengtsson räckte över dolken till Autolycus, handtag först. "En eehhh riktig mästertjuv behöver inget vapen."

Autolycus stoppade tillbaka dolken i sitt bälte. Han tänkte inte garantera att den skulle stanna där.

"So, you're not from here then?" 

"Det verkar inte du vara heller, ser det ut som." Han tog en noggrannare titt på mannen framför sig, nerifrån och upp. Han hade mjuka kängor, svarta läderbyxor och en löst sittande sidenskjorta. Kläder som var smidiga att röra sig i, till och med slåss i, men inte utan att vara stiliga. Ovanpå skjortan bar han en mörkröd väst med matchande armband. Både skjortan och västen hade djup urringning och visade en bra bit av mannens bröst. Håret på bröstet var mörkt, precis som det på huvudet och i ansiktet. Det var verkligen inte en dålig mustasch... När Bengtsson hade tagit sig upp till ansiktet möttes deras blickar och Bengtsson insåg att det måste sett ut som att han hade stirrat. (Sett ut som? Han hade stirrat.) Hans djärva attityd byttes till en mer besvärad och han vände blicken mot salen de befann sig i istället. 

"Now you decide to act shy? Don't worry, I'm used to people staring." Autolycus märkte att han inte skulle få bekräftelsen som han förtjänade av Bengtsson, så han gick vidare. "No, I'm not from here. You could say I'm here on a... business trip." Han hade bara spenderat en kort stund med Bengtsson, men var ganska säker på att de förstod varandra på den punkten.

"Jag förstår." Bengtsson gick omkring i rummet för att se var han hamnat. Eller, rättare sagt, när. "Samma här."

Bildsköne Bengtsson hade planerat den här resan i veckor. Ända sedan han fick reda på att sagorna om Brisingamen kunde ha varit baserade på ett verkligt smycke, hade han inte kunnat släppa det. Att det sedan ryktades om att det kunde ha befunnit sig i Kråksjö, ja, det var ju ett sammanträffande omöjligt att motstå. Sammanträffandet att en annan tjuv verkade vara ute efter samma smycke vid samma tillfälle, var dock mindre lyckligt. Han övervägde att resa hem och komma tillbaka några dagar tidigare, men den där kikaren var en lynnig rackare... Han var inte säker på att han skulle hamna rätt om han gav upp nu. Han betraktade relieferna i träet.

"Det eeehhh verkar som att de tillber guden Freja här..." Bengtsson kastade en vaksam blick mot den andre för att se hur han reagerade. "Bland annat förstås!"

Autolycus hade haft en stund på sig att betrakta den andres spända beteende och såg rakt igenom Bengtssons trevande försök att inte avslöja sig själv. Det verkade som att Bengtsson var större i käften än i handlingen, till skillnad från Autolycus. Om Bengtsson var feg av sig, tänkte Autolycus använda det till sin fördel.

"I know you're here for Brísingamen." Autolycus gick orädd fram till den andre tjuven. 

"Näeehh... det sa jag aldrig." Bengtsson blev aningen nervös av att den andre mannen var så direkt. Han backade ett halvt steg innan han märkte en träpelare bakom sin rygg.

"Let's not beat around the bush." Autolycus kom ännu närmare, tills Bengtsson var trängd mellan honom och pelaren. "We want the same thing..." Autolycus talade tyst och lugnt. Hans flörtiga natur gjorde att han helt enkelt inte kunde låta bli att röra vid Bengtsson. Han tog tag i kragen på Bengtssons kappa, inte med våld, utan bara för att veta var han hade honom. Bengtsson verkade vara en slingrig typ...

"Öhh..." Bengtsson gjorde allt han kunde för att undvika den andres blick. Det var oturligt nog att han inte var den enda här. Det var ännu värre att bli utsatt för en så... närgången person. Bengtsson hade förstås använt sin egen charm mot andra för att få som han velat, men det kändes ovant att vara den mottagande i utbytet.

"You said yourself that you're not the fighting type." Deras ansikten var så nära nu, men Autolycus hindrade sig själv från att göra något förhastat som skrämde Bengtsson. Autolycus var van vid att vara många kvinnors drömkarl, men tyvärr var de flesta män lite mer lättskrämda. Han tänkte inte låta det hindra honom, det behövdes bara mer tid.

"Do you really want to bash this out on the floor like a couple of animals?" När deras blickar möttes blev det tydligt att ingen av dem tänkte på att slåss. Bengtsson gjorde en genererad min, men Autolycus skämdes inte. "Come on, Good-Looking. Let's work together instead." Autolycus händer följde framkanten av Bengtssons kappa nedåt och han var nästan på väg att knäppa upp den när Bengtsson stoppade hans händer och slingrade sig ur.

"Ja, eehhh, utmärkt idé!" Han tog några steg bort. Han var varm, men ville inte ta av sig något, så han nöjde sig med att öppna halsduken en aning. 

De båda tjuvarna delade upp sig och letade i varsin ände av templet. Oddsen att Brisingamen, guden Frejas ovärderliga guldhalsband, bara låg här och skräpade var nästintill obefintliga. Därför letade de efter fler rum, gömda dörrar eller möjligtvis en kista.

Autolycus 'The King of Thieves' var mycket nöjd när han spatserade omkring genom salen. Samarbete var bra. De hade inte kommit till någon sorts överenskommelse, men det behövdes inte heller. Autolycus var inställd på att förråda den andre så fort han fick chansen, och om han hade riktigt tur skulle han kanske kunna lägga vantarna på det där blixtrande verktyget. Han förstod att Bengtsson inte hade tagit sig hit med... Vanliga medel. Autolycus hade varit tvungen att spendera månader på ett gungigt vikingaskepp medan andra tydligen reste i en vit blixt. Hur det hade gått till hade han ingen aning om, men han tänkte ta reda på det.

Bildsköne 'Tidernas bästa tjuv' Bengtsson fick också chans att samla sina tankar medan han undersökte byggnaden. Det tog en stund innan hans andetag hade saktat tempot och hjärtat inte längre hotade att slå ut ur bröstkorgen. När förvåningen över den andre mannens beteende lämnat honom fanns det bara irritation kvar. Autolycus verkade vara en person med total brist på moral eller hänsyn till andra. Han brydde sig bara om sitt ego, sitt utseende och sina skatter. Att döma av kläderna var han någon annanstans ifrån, rent geografiskt. Så han hade alltså kommit hit just för att stjäla Brisingamen; det var väl det enda de hade gemensamt. Bengtsson kunde gå med på att samarbeta för att hitta halsbandet, men det var självklart han själv som skulle resa härifrån med det. Autolycus fick klara sig bäst han ville, i sin egen tid. Det oroade Bengtsson att Autolycus inte hade ställt fler frågor om Bengtssons resa hit. Han verkade tillräckligt smart för att lägga ihop ett och annat, vilket betydde att det var ett aktivt val att inte fråga mer. Bengtsson hade aldrig stött på något liknande objekt som tidskikaren. Alltså, resa i tiden, det lät ju sinnessjukt om man inte var van. Det tog emot att erkänna det för sig själv, men Autolycus kanske visste något som inte ens tidernas bästa tjuv hade kunskap om.

Chapter Text

"Finding anything?" Autolycus behövde inte höja rösten för att höras till andra sidan rummet, det var så tyst. 

"Inget ehh... halsband iallafall." Bengtsson hade spenderat senaste minuterna med att spegla sig själv i en mycket vacker urna i silver. Han ville ta med den hem men var nog illa tvungen att låta det vänta, den fick inte plats i fickan.

"Älskling..." Bengtsson förlorade sig själv i bilden av sitt eget ansikte.

"Did you say something?" 

"Nää, öhhh... Nej." Han ruskade på huvudet, slet blicken från sin spegelbild och gick motvilligt för att möta Autolycus i mitten av salen. Hans ego var återställt av påminnelsen att hans mustasch faktiskt var snäppet snyggare än den andre mannens.

"And here I thought you were the best thief through every century, or whatever?" Autolycus tittade utmanande upp på Bengtsson. Han visste att de borde fokusera på att hitta Brisingamen, men Autolycus kunde erkänna att han hade en tendens att bli distraherad. Det var bara så lockande att utforska hur man kunde krypa under huden på den mystiska mannen.

"Du har alltså inte heller hittat nåt." Bengtsson tänkte inte ta åt sig av kommentaren, eller sättet som Autolycus tittade på honom.

"Just that I think the altar is important somehow." Autolycus flyttade blicken från Bengtsson till altaret och valde att spela väluppfostrad. "But I have to admit I don't know that much about the traditions here."

Bengtsson gick fram till altaret och tittade noggrannare på det. Stenen var prydd med runskrift, han lade handen på inskriptionerna och kände ojämnheterna under fingertopparna. Han lyckades tyda orden "blót" och "Freyja" men kunde inte läsa hela texten, både på grund av mörkret och hans bristande kunskaper i runskrift.

"Det är eehh, instruktioner av något slag."

"So what do you think we should do?" Autolycus hade, för stunden, lagt undan den dryga attityden. Bengtsson verkade njuta av att förklara saker för andra, och vem var Autolycus att beröva den andre ett sådant nöje?

Bengtsson tvinnade sin mustasch. Han föredrog verkligen Autolycus när han kunde bete sig. De där mörka ögonen var faktiskt vackra när Autolycus tittade upp på Bengtsson med en sådan undrande blick. Som en hund som väntar på sitt nästa kommando.

Om Bengtsson hade varit själv hade han använt tidskikaren för att se hur altaret användes, man får väldigt dåligt tålamod av att kunna resa i tiden. Men nu var han inte själv, så han antog att de fick göra det i realtid.

"Man eeehh, ska inte tänka så mycket. Det är bättre att kolla hur de gör."

"They?"

"Vikingarna."

Efter mycket ansträngning hade de två tjuvarna tagit sig upp till ett gömt hörn bland bjälkarna i taket. Autolycus hade rutinmässigt kastat upp sin änterhake och tagit sig flera meter upp innan Bengtsson hunnit blinka. Efter att Autolycus insett att den andre tjuven inte klarade detta själv fick Bengtsson först hån, och sedan hjälp. Nu satt de ihopträngda på träbalkarna högt upp i taket i vikingatemplet. Bengtsson satt krångligt ihopvikt mellan det lutande taket och sin kompanjon. Det är inte så här han brukar arbeta.

Det var ännu mörkare här än nere i salen och kroppskontakten mellan de två kändes ännu mer påträngande än innan. Bengtsson kände kroppsvärmen från den andre tränga genom sina kläder, och ljudet av deras andetag tycktes öronbedövande. Trots att Autolycus hade visat en mer tilltalande sida, var Bengtsson fortfarande på sin vakt. Han skulle inte säga att Autolycus skrämde honom, men mannens närgångna beteende fick Bengtsson att instinktivt vilja backa. Autolycus trodde att han kunde få vad han ville, bara för att andra blev charmade av honom. Men Bildsköne Bengtsson blir inte charmad; han charmar. Så har det alltid varit, och han tyckte inte om att någon försökte rubba på världsordningen. Även om personen i fråga råkade vara imponerande skicklig med en änterhake.

"Behöver du sitta så nära?" Det hördes på Bengtssons röst att han rynkade på ögonbrynen.

"Stop being on the defensive, I'm not going to do anything." Autolycus var fokuserad på rummet nedanför och tittade inte ens upp när han pratade med Bengtsson, men om det inte varit så mörkt hade man kunnat se ett litet leende på hans läppar. Autolycus, till skillnad från Bengtsson, verkade vara i sitt esse.

Autolycus var imponerad att Bengtsson hade klarat sig så här långt. Mästertjuven från Kråksjö kunde inte ens använda en änterhake. Han verkade inte vältränad eller särskilt stark, han hade knappt gjort motstånd när Autolycus hade honom under sig. Han var tydligt lättskrämd och hade för mycket självförtroende för sitt eget bästa. Att han inte blivit tillfångatagen eller dödad för sina tjuverier än var ett under. Men Autolycus kunde inte förneka att det där sneda leendet hade en oemotståndlig dragningskraft. Stundvis verkade det som att Bengtsson hade total kontroll. Med den där glimten i ögat ingav han både respekt och förtroende och Autolycus tvekade inte på att han skulle låta Bengtsson göra både det ena och andra, under rätt omständigheter. Nästa sekund var stunden över och Bengtsson kunde se obekväm och ihoptrasslad ut. Otymplig med sina långa ben, istället för ståtlig. Autolycus kunde inte vara annat än fascinerad. 

"Hade det eeehhh inte varit bättre om du stod där borta?" Bengtsson pekade på bjälken på motsatt sida. Han kände sig inte alls säker på att Autolycus ‘inte kommer göra nåt’.

"Well I wasn't exactly... reassured by your experience with a grappling hook." Han flyttade blicken från salen till Bengtsson i det obekväma hörnet, och kom ännu lite närmare. "Or lack thereof."

Bengtsson skulle precis ge honom svar på tal när portarna där nere öppnades.

Människorna i denna tid, på denna plats, brydde sig mycket om sitt utseende. De hade komplicerade håruppsättningar, kläder med detaljerade broderier, och otroligt vackra smycken. Salen lystes upp av en tänd eld och oljelampor. De åt mat, drack mjöd och sjöng sånger som varken Bengtsson eller Autolycus förstod. De två tjuvarna satt som svalor på bjälkarna och tittade ner på vikingarna. 

Ett av Bengtssons ben hade somnat och han kände sig dåsig av att bara sitta där och lyssna på sången och samtalen. Efter ett tag smälte allt ljud ihop till ett distant sorl. Men sedan började det bli tyst. Bengtsson kikade över kanten och såg att stämningen var helt annorlunda än innan. Han såg hur en man blev buren fram mot altaret. Han hade nästintill inga kläder, bara ett skynke runt höfterna. Han gjorde motstånd mot vikingen som bar honom, men verkade vara för svag för att ta sig loss. Rummet var fullt av förväntan. Vikingarna sjöng lågmält nu, nästan bara en vibration. En kniv kastade reflektioner av ljus på väggar och tak, och sedan ersattes gnistrandet av blodstänk. Blodet rann nerför mannens nakna kropp på altaret. Den grå stenen färgades röd. 

Bildsköne Bengtsson flämtade till. Han visste att vikingarna var grymma, men... Det är

så mycket 

blod.

"Vad i..." Bengtsson tog tag i Autolycus axel för att stadga sig själv men balansen svek honom och han lutades ut över kanten. Kikaren gled av hans axel och Bengtsson var nära att följa med den ner när Autolycus tog ett hårt grepp om honom.

Bengtsson sträckte ut en hand efter kikaren. För sent. Ett rop började tränga ut ur honom.

"N-mgh-" En bestämd hand över hans mun.

Autolycus viskade nästan ljudlöst i hans öra, "Don't blow this now." Autolycus pekade försiktigt på kikaren, som mirakulöst hade fastnat på en utstickande spik en liten bit ner. "Your precious gadget is safe." Han släppte inte taget om Bengtssons ansikte. Autolycus andetag mot Bengtssons nacke skickade rysningar utför hans ryggrad, men Bengtsson var för rädd för att röra sig. Autolycus höll tryggt kvar honom. När han viskade kände Bengtsson mustaschen och andetaget kittla hans öra. Det var nästan för mycket för honom, men han lyckades hålla sig still.

"Look at what's happening." 

Och då inser Bengtsson att han har haft ögonen stängda tills nu. Han tittade ner.

Luften i templet låg tung av andakt. Människorna hade samlats i en halvcirkel runt altaret och Bengtsson kunde inte tro vad han såg. Altaret som nyss var solid sten hade öppnat sig. Som en blomma eller en grav eller en krater, hade stenen öppnat sig. Den stenen som Bengtsson lade sin hand på, kall och orubblig, låg nu öppen. Bengtsson blinkade och undrade om han drömde. En stråle av ljus verkade skina ner på stenen, från en osynlig källa. Någonting glimmade och gnistrade så att Bengtsson fick ont i ögonen. Han kunde nästan svära på att han hörde toner av musik fast det inte fanns ett enda instrument i sikte. 

Autolycus höll fortfarande ett stadigt grepp om mannen bredvid sig och kände honom skaka. Hade han vetat att Bengtsson skulle ha så svårt för hedniska riter hade han inte hjälpt honom upp hit. Var kom den här mannen ifrån där det inte var vardag med blodsoffer och överjordiskt ljussken?

Nåväl, nu visste Autolycus hur man kommer åt Brisingamen. Offra blod, stenen öppnar sig, och där är den. Han hoppades att sången inte var obligatorisk, han skulle omöjligt kunna komma ihåg den. Han hade börjat lägga upp sin plan när-

Duns.

Kikaren hade glidit från sin utmärkta plats på spiken och ramlat i golvet. Alla ögon i rummet vändes mot kikaren på golvet. Sedan upp mot taket. 

Autolycus gjorde ett smidigt hopp ner från bjälken och landade på golvet samma sekund som vikingarna såg honom. Han drog sin dolk och lät dem komma mot honom.

Bengtsson vet inte vad han gjorde. Allt han minns är att vad det än var så gjorde det ont, och sedan blev det svart.

Chapter Text

Bildsköne Bengtsson vaknade av något hårt som knuffade hans kind. Hårt läder mot hans ansikte. En sko? Han ryckte äcklat huvudet åt sidan.

“Nej! Hallå!” Han ville bort. Varför kunde han inte lyfta sina armar och försvara sig?

“Morning, sleeping beauty.” En bekant röst. Skon gav Bengtsson en sista lätt knuff och försvann sedan ner. Bakom visade sig Autolycus sitta mittemot. 

“Ser du vad du har gjort?!” Bengtsson lät nästan mer chockad än arg. “Mitt ansikte är smutsigt, av din… Din sko-smuts!” Han ville ta händerna till ansiktet men de satt fast. Han märkte att han andades fort, att hans hjärta dunkade hårt. “Var ehh… Var är jag?”

Bengtsson tog in sin omgivning. Väggarna runt honom var tältduk med högt i tak. I tältet fanns trälådor och tygkassar, förvaring. Dagsljus kom in genom tältduken och utanför hördes ljud av människor och djur. Han tittade ner. Han satt på marken med benen utsträckta framför sig. Kläderna var smutsiga och under dem värkte kroppen av ansträngning. Armarna satt fast bakom ryggen, bakom en av träpålarna som höll upp tältduken. Ett lås av trä och metall höll hans händer stadigt på plats. Autolycus verkade sitta fast på samma sätt, men hade kasat ner en bit från sin sittande position för att nå att peta honom i ansiktet med sin fot.

“Hey, don’t worry, you’re in good company.” Autolycus log. Han var lättad att Bengtsson hade vaknat, det hade varit olidligt tråkigt att sitta där själv. Han var dessutom lättad att de hölls fångna tillsammans. Han hade pustat ut ordentligt när han hade märkt att Bengtsson andades. Autolycus var förstås helt orädd och klarade sig hur bra som helst på egen hand. Men han kunde vara orädd och på sin vakt, samtidigt. Han hade inte varit här förut och hade endast hört fruktansvärda berättelser om de skandinaviska folken. De var obarmhärtiga. Autolycus hade försökt göra motstånd för att inte bli tillfångatagen, men det var inte lönt. De var så många och han var bara en man med en dolk. Ändå, han och Bengtsson var vid liv och relativt oskadda, så det hade kunnat vara värre.

Bengtsson såg inte ut som att han tyckte att det kunde varit värre. Ansiktsuttrycket visade att han fortfarande var skärrad efter väckningen. Håret var okammat och Bengtsson hade rätt i att han hade blivit smutsig i ansiktet. Autolycus tog in varje detalj. Han tyckte om att se honom såhär. Utan den prydliga fasaden. Han kom på sig själv med att undra hur Bengtsson såg ut om han verkligen led, när han hade ont, om han grät. Var han vacker då också?

“Hur ser jag ut i håret?” Bengtsson knyckte på huvudet för att få luggen ur pannan. Autolycus övervägde sitt ordval:

“Horrible.”

“Du behöver inte vara fullt så ärlig.” Bengtsson drog kinden mot sin axel för att få bort smutsen från ansiktet. Han tyckte inte om att någon annan såg honom såhär. Det var oanständigt.

“You’re acting like this is your first time being captured by brute warriors of some kind.” Autolycus höjde ett ögonbryn. “I thought someone who thieved as much as you would be used to being tied up.”

“Jag brukar bara inte eehhh, åka fast.” Bengtsson lät Autolycus tro att det var på grund av hans förmåga och charm, men han hade nog tidskikaren att tacka för en viss andel av sina lyckade flykter. Den var inte här nu. Han undvek att tänka på var kikaren var. Hade vikingarna tagit den? Hade den gått sönder när den föll? Han undvek att tänka på vad som skulle hända med honom om han inte fick tillbaka den.

Bengtsson rörde sig otåligt. Han försökte sätta sig på något bekvämare sätt men det var svårt med händerna fastlåsta. Hans handleder var ömma.

“Du kanske skulle kunna berätta hur du brukar ta dig ur… Såna här situationer?”

“Oh psshhh, I just wink and they let me go.” Autolycus demonstrerade en flörtig blinkning i Bengtssons riktning. Och Bengtsson blev påmind om vem det var han hade att göra med; Autolycus ‘King of att vara en egotrippad liten-’

Bengtsson avbröt sig själv. Han ville komma härifrån och det fanns bättre sätt att göra det på än att låta sig bli irriterad. Han gjorde en överdriven, bedjande min åt Autolycus. 

“Du vet att jag tycker du är så mycket mer attraktiv när du talar sanning.” Bengtsson visste precis vad Autolycus ville höra. Lite smicker bara så kommer orden flöda ur honom som ett vattenfall.

“Is that so?” Autolycus vände sig intresserat mot Bengtsson. Han anade att Bengtsson drev lite med honom, men han kunde inte låta bli att tycka om det. 

“Berätta nu, är du eehhh, eller är du inte en flyktkonstnär?” Leendet på Bengtssons läppar var både för syns skull, och för att detta var ganska underhållande. Han njöt av att vara den som ledde konversationen. Och det var kanske lite gulligt, eller i alla fall roligt, hur Autolycus lyste upp av uppmärksamheten.

“I am!” Ett brett leende. “I am actually reaaaaally good.” Autolycus såg stolt ut. Hans fot hade råkat hamna tillbaka i Bengtssons närhet. Han vickade den förstrött fram och tillbaka över Bengtssons ena smalben. “But uh… just between you and me, I do have this little problem with these particular locks. Scythian double-latch locks.” Han skrattade och tittade upp på Bengtsson. “For some reason, they're not my forte."

“Aha, så det är därför du inte tagit dig härifrån och lämnat mig i sticket än.” Han sa det mer till sig själv än till Autolycus. Bengtsson försökte ignorera den lilla beröringen från den andres sko. Något så litet blev så stort när han tänkte på det. Det växte och växte i hans sinne tills punkten där Autolycus sko mötte Bengtssons ben blev den som jorden snurrade runt. Han försökte att inte tänka på det. Eller det faktum att hans byxor nu blev ännu smutsigare än de redan var.

“So what about you?” Autolycus gjorde några försök att peta upp kanten på Bengtssons byxben. Han lyckades. Ett par centimeter av Bengtssons ankel visades bar. Orakad, blek hud. Autolycus såg nöjd ut.

“You any good?” 

Bengtsson flyttade sin blick från den fläck av sitt ben som Autolycus hade blottat, till Autolycus. Tystnaden varade en sekund för länge innan Bengtsson harklade sig.

“Ja, ehhh… Jag kan ett och annat.” Var hans kinder varma? Han vände ansiktet bortåt, så gott det gick. “Om att dyrka lås.”

“Give it a try then, don't be shy.” Autolycus var på väg att försöka dra tyget ännu högre upp för Bengtssons ben. Det kändes hett om Bengtssons kinder nu, av irritation, intalade han sig. Han undrade vad Autolycus plan var egentligen, sådär kan han ju inte få av byxorna. Men han antog att Autolycus var lättroad. Lättroad och envis. Bengtsson försökte släppa det.

Han vände huvudet ännu mer för att försöka se över sin axel på sina händer. Han kunde inte se låset, men hur svårt kan det vara att dyrka lås utan att se vad man håller på med? Han borde ha något verktyg i sin ficka för just detta.

“Du kanske kan hjälpa till istället för att ehh… Hålla på sådär.” Han vände sig tillbaka till Autolycus som pausade sitt projekt. “Om du kan sparka till min jacka så att jag når fickan.” Autolycus började lydigt hasa sig en bit längre ner för att nå.

“Anything you want, Good-Looking.”

Bengtsson såg plågad ut när Autolycus sko rörde vid hans kläder. Kappan var inte knäppt, antagligen hade vikingarna undersökt om han bar vapen, och halsduken var borta. Autolycus sparkade kappans tyg åt sidan. Han visslade åt kläderna under.

“Not bad…”

Bengtsson kände sig exponerad. Han påminde sig själv om att han hade flera lager av tyg mellan sin nakna kropp och den andres blick. Men Autolycus tittade som om han såg rätt igenom. Bengtsson kunde fortfarande inte nå sin ficka.

“Om du bara… lite mer åt…” Han gestikulerade genom att nicka med huvudet. 

“Wait.” Autolycus satte bestämt sin läderkänga rakt på Bengtssons bröst. “I'm admiring the pattern on your vest.” Han tryckte lite. 

Bengtsson höll inne ett gnyende. Det var inte smärta som plågade honom; utan tanken på skoavtrycket. Ett dammigt, jordigt avtryck av en känga. På hans väst. Han tvingade sig själv att andas ut. Långsamt. Han undrade om Autolycus kunde känna hans andetag genom sulan. Varför verkade Bengtsson alltid hamna mellan den här mannen och en träpelare?

Och varför lät sig Bengtsson hamna mellan Autolycus och en träpelare?

Ville han vara där?

Autolycus kände bröstkorgen röra sig i takt med andningen. Han hade gjort nästan vad som helst för att ha sina händer fria just nu.

Bengtsson såg ostädad och, rent sagt, lidande ut, men han höll huvudet stolt och blicken var lika skarp som vanligt. Det var kraftfullt, men också så tydligt repeterat. Hur han talade, hur han rörde sig och hela hans person. Allt gjordes med avsikt. För ett ögonblick tyckte Autolycus att han såg någonting annat glimta till i Bengtssons blick. Inte ilska eller smärta eller förakt. Någonting orepeterat. 

Ögonblicket var över lika fort som det kom och Autolycus var genast desperat efter att få se det igen. Autolycus ville se Bengtsson glömma bort sina repliker. Han ville känna den perfekta exteriören smulas sönder under sina fingertoppar. 

“You really are picture-perfect…” Lite för perfekt, tänkte han för sig själv. Autolycus talade eftertänksamt medan han befriade Bengtsson från trycket av sin känga. Han knuffade till kappan så att Bengtsson hade fickan inom räckhåll.

“Och du är en liten odåga.” Ingen ilska i rösten, bara ett konstaterande. Bengtsson lirkade ur sin dyrk ur fickan, gav Autolycus ett kort, kallt leende och började arbeta på låset. Det var skönt med någonting praktiskt att göra för att slippa tänka på det som precis hänt. Han var faktiskt inte riktigt säker på vad det var som hade hänt, men Autolycus skulle inte komma undan med att behandla Bildsköne Bengtsson, eller hans kläder, så respektlöst. Autolycus tid skulle komma. Efter att Bengtsson fått sina händer fria.

De satt i tystnad medan Bengtsson försökte dyrka upp låset som höll hans händer. Autolycus hann bli nervös. Han visste att hans beteende var oönskat och hade förväntat sig att Bengtsson skulle bli arg eller upprörd, men allt han fick var ett artigt leende och tystnad. Autolycus själv var förstummad av insikten som började krypa in i honom. Insikten att det kanske skulle bli svårare än han trodde att sticka ifrån Bengtsson utan farväl.

Tystnaden bröts av ett klick. Låset skramlade när det föll till marken, utbrytaren pustade ut när han sträckte på armarna och ställde sig upp. Autolycus var imponerad, nej, förvånad. Han hade inte trott att Bengtsson skulle klara att dyrka upp ett lås som han själv inte klarade av. Han sa inte hur hänförd han blev, för att undvika att Bengtssons självförtroende steg till outhärdliga nivåer. Istället gick han rakt på nästa punkt.

“Great! Now do me.” Paus. “Uh- unlock my… let me out.”

“Mm… en sekund bara.” Bengtsson rättade till sina kläder och borstade av byxorna. Han lade smidigt tillbaka dyrken i fickan och hoppades att Autolycus inte fick en bra titt på den. Fingerfärdighet i all ära, men Bengtsson var inte så säker på att han hade kunnat utklassa Autolycus i utbrytarkonst, om det inte hade varit för Flashback Forum och deras tips om var man skaffar de bästa dyrkarna på 2020-talet. Ibland kunde han verkligen uppskatta internet. Ur en annan ficka tog han upp en fickspegel i silver. Han gnuggade bort lite smuts från sin kind och började snygga till håret. Bildsköne Bengtsson hade haft bättre hårdagar. Tur att han hade en kam med sig. Eller skicklighet. Det var skicklighet.

Autolycus tittade frågande upp på Bengtsson från sin plats på marken. Bengtsson ägnade honom inte en tanke, utan var helt uppslukad av att rätta till de illdåd som vikingarna begått mot hans frisyr. Efter några minuter kunde han känna igen sitt Bildsköna jag igen. Äntligen. Hans blick mjuknade när han beundrade sig själv i spegeln.

“Stop admiring yourself and help me out.” Autolycus försökte att inte låta gnällig, men hans tålamod höll på att ta slut. Bengtsson försökte sänka spegeln.

“Det är så… svårt bara.” Efter en sista kärleksfull blick lyckades han slita sig. Han vände sig till Autolycus, som var långt ifrån oskyldig till Bengtssons tidigare ruggiga utseende. 

“Och vad ska vi göra med dig då?” Han stoppade undan spegeln, och den kärleksfulla blicken med den. Hur Bengtsson tittade på Autolycus var raka motsatsen till hur han tittade på sig själv.

“Just do whatever you did with your lock so we can both get out of here.”

“Hah.” Inte ens värt ett skratt. “Nej, skulle inte tro det.” Bengtsson gick de två korta stegen fram till Autolycus och böjde sig ner. Hans byxor stramade när han satte sig på huk bara decimeter från Autolycus. “Jag kan eehhh, inte samarbeta med nån som inte kan uppföra sig.”

“As if you could cooperate with anyone…” Autolycus mumlade och tittade surt bort från Bengtsson. Inte alls aktsam om att mannen framför honom höll nyckeln till hans frihet.

“Något du vill dela med dig av?” Bengtsson tog ett fast grepp om Autolycus haka och vände ansiktet mot sig. Han var inte våldsam, men tydlig. Autolycus var så mycket lättare att ha att göra med när han satt fast.

Autolycus lät sig inte avskräckas. Tvärtom. Han mötte Bengtssons blick och visade tänderna i ett leende mellan hans fingertoppar.

“I knew you could show some…” Han tittade ner, och sedan upp igen. “Authority.” Autolycus räknade detta som ett av de bättre resultaten av att vara tillfångatagen av vikingar. Men han kunde inte låta en bra sak vara bra, han var alltid tvungen att säga något bångstyrigt. “Too bad you need your victims to be tied up to have the balls for it.”

“Ah, precis som när jag satt fast innan eller?” Bengtsson log inte tillbaka; han tänkte på sin väst. Han tänkte egentligen mer på sin väst än på vad han gjorde när han släppte Autolycus ansikte, ställde sig upp och satte sin högra fot på Autolycus lår, strax ovanför knäet. Lädret knarrade lite under skosulan. Utan särskilt mycket tyngd bara vilade Bengtsson sin fot där. Autolycus läderbyxor var bra mycket tåligare än Bengtsson sidenväst, så egentligen var det inte en rättvis hämnd. Det var bättre än inget. Bengtsson flyttade över lite av sin tyngd från vänster ben till höger. 

Autolycus drog in ett andetag när han kände trycket. Det gjorde inte ont, inte än. Bengtsson verkade vara barmhärtig nog att ta sin tid. Eller obarmhärtig, beroende på hur dåligt tålamod man har. Autolycus tålamod var vanligtvis dåligt, men han hade inte direkt bråttom någonstans. Han tittade upp och såg att ett litet leende verkade ha smugit sig till Bengtssons mungipa. Han kände trycket öka lite till.

Bengtsson lät blicken vandra över Autolycus ansikte. Mörka lockar hängde ner i pannan, mörka ögonfransar och ännu mörkare ögon. Bengtsson var inte säker på att detta fortfarande handlade om att hämnas för västen, men han var säker på vad han ville göra. Han pressade ner sin högerfot hårdare.

“Agh-” Nu började det kännas. Autolycus kved till och sänkte huvudet. Han försökte instinktivt vrida loss sitt ben men Bengtsson höll det stadigt på plats. Han talade mellan snabba, ytliga andetag. “I can see you- gh- smiling.” Autolycus andades in och försökte grunda sig. Han bet sin läpp och mötte Bengtssons blick. “You’re enjoying this? That’s sick.”

“Ska du säga.” Bengtsson fortsatte att sakta men säkert öka trycket på Autolycus ben. Bengtsson märkte att hans egna andetag också hade blivit tyngre. Han kanske fann viss njutning av situationen, men han hade inte undgått att märka hur Autolycus tittade upp på honom. Med begär snarare än rädsla.

Bengtssons sko tryckte hårdare mot Autolycus ben. En konstant, obeveklig kraft. Autolycus blev mer högljudd i takt med trycket mot sitt ben. Bengtsson lade en hand över hans mun.

“Nu ska vi ehh, inte dra åt oss någon oönskad uppmärksamhet.” Han lät sin andra hand smeka Autolycus hår. Det var så mjukt för någon som inte har tillgång till framtidens balsam. Bengtssons fingrar krökte sig runt lockarna och han fick en impuls att dra i det, men bestämde sig för att låta bli. “Du sköter dig ju så bra nu.” 

Berömmet fick Autolycus att slappna av trots smärtan i benet. Hans ansiktsuttryck blev mjukt och ögonen stora. Bengtsson kände värmen av andetagen när Autolycus stönade in i hans hand. De tittade på varandra genom stön och smärta.

Bengtsson tänkte inte. Han lyfte försiktigt sin fot från Autolycus lår, och sin hand från Autolycus mun till hans kind. Autolycus andades ut och Bengtsson böjde sig ner. En hand i Autolycus hår och den andra klappade hans kind. Bengtsson kände andetagen mot sin hud. Han tittade ner på Autolycus läppar, och sedan upp på ögonen igen. Bengtsson tänkte att man skulle kunna drunkna i de ögonen. Han lutade sig fram.

En röst hördes utanför tältet. Någon var på väg in. Tjuvarna frös blickstilla. Den enes skräck speglades i den andres blick.

Chapter Text

En lång viking klev in i tältet. Hon såg precis ut som en sådan krigare som man ville undvika; grov och ärrad, med isande bister blick, härdad av många långa vintrar. Hennes ansiktsuttryck blev ännu mer ovänligt när hon insåg att det fattades en tjuv. En av de två fångarna var spårlöst försvunnen. Hon svor och såg irriterat på den som blivit kvar, som om det var hans fel. Vilket det inte var – han hade ju blivit lämnad i sticket.

Autolycus ville sjunka genom marken. Han satt som förstenad av vikingens blick. För rädd för att röra sig eller säga något. Men hotet kom inte närmare, istället ropade hon till någon utanför tältet och ännu en allvarlig viking steg in. Autolycus försökte se så liten och oskyldig ut som möjligt, i hopp om att de inte skulle straffa honom för den andres försvinnande. Han behövde inte oroa sig; vikingarna verkade alldeles för upptagna med sina egna problem för att bry sig om sin fånge.

“Vi måste genast berätta för-” 

“Du säger inte ett knyst!” Den ena avbröt den andra. Rösten väsande, för att undvika att någon annan skulle höra. “Minns du vad som hände med Olvir senast?”

“Näee…” Det var tydligt att båda var hotfulla, men den ena mer än den andra.

“Nej, precis.” Hon gav sin den andre en menande blick. “Vi ser till att leta upp honom själva, han kan inte ha kommit långt.”

Det var sant; han hade inte kommit långt. Det var bara en tältduk som skilde vikingarna från deras byte. Bengtsson höll andan, övertygad om att minsta ljud skulle avslöja honom. Han riktade all sin uppmärksamhet mot vikingarnas röster. Det verkade inte som att hans rymmande hade en positiv inverkan på deras relation. Eller så hade vikingar alltid nära till stridigheter. Baserat på Bengtssons tidigare erfarenheter verkade det senare som en rimlig teori. Han hade ofattbar tur som inte hade krockat rakt in i en grym forntida krigare så fort han hade lämnat tältet. Istället hade han hittat ett gömställe. Han satt ihopkrupen under en vagn, med tunnor på ena sidan och ett tyg som hängde ner på andra sidan. Han var välbehållen. Åtminstone fysiskt.

Bildsköne Bengtsson satt i halvdunklet under vagnen och drog långsamt in ett andetag. Han tvingade sig själv att andas tyst och sakta, fast hans rädsla ville få honom att hyperventilera. Förbaskat. Han bet sig i läppen, andades genom näsan, ångrade sig och tog istället stora, långsamma andetag genom munnen. Han kände gräs under sin hand och insåg att han hållit några oskyldiga grässtrån i ett krampaktigt grepp som fick handen att darra. Bengtsson sträckte ut fingrarna och skakade liv i sin hand igen. Han försökte tvinga musklerna att slappna av. Pulsen dunkade i öronen, både av stressen och vad han hade varit med om innan. Minnet kastade sig över honom som en våg. Det var överväldigande. Sinnesintrycket av Autolycus lockar i hans hand satt kvar i huden, och skickade elektriska stötar uppför hans arm. Bengtsson blev nästan illamående. Han kände sig som ett offer för sina egna inre bilder. Att ha Autolycus under sig, hur han kändes, hur han lät. Förbaskat. 

Bengtsson satte sina händer på sina knän. Han drog, med stor ansträngning, tillbaka sig själv till verkligheten och tittade ner på marken. Han fortsatte att andas långsamt. Luften var kylig i skuggan där han satt under vagnen, men bara decimeter från honom lyste solen. Han hade inte lagt märke till årstiden tidigare, men det såg ut att vara vår. Plötsligt fick han en fruktansvärd längtan att krypa ut för att känna på solstrålarna. Han ville bara därifrån.

Flyktingen hörde vikingarna lämna tältet, för att leta efter honom. Han hade inte hört Autolycus röst. Det var ett gott tecken. Det borde vara ett gott tecken. Han hoppades att vikingarna inte hade gjort Autolycus illa.

"Autolycus får klara sig bäst han vill, i sin egen tid." Bengtssons egen inre dialog ekade i honom. Objektiv och obeveklig. Han visste att det inte fanns utrymme att tacka nej till goda råd.

Ja, så var det. Bengtsson hade rätt. Som vanligt. Autolycus hade satt sig själv i den situation han befann sig i, och Bengtsson hade ingen anledning att ta honom därifrån. Och vem sa att Bengtsson hade rätt att ändra historien genom att gå runt och rädda folk? Det kunde ha grava konsekvenser, det visste man om man har sett tidsresefilmer. Autolycus var där han skulle vara, där han förtjänade att vara, och...

Förbaskat. 

Autolycus blick hade flyttats från den ena vikingen, till den andra, och tillbaka till den första. Han hämtade fortfarande andan. Han var glad att vikingarna verkade vara för upptagna med varandra för att bry sig om honom. Han skulle föredra om de inte lade märke till hans varma kinder eller hårt bultande hjärta, eller formen som hans byxor, trots lädret, hade svårt att dölja. Det var inte förvånande att Bengtsson hade fått hans kropp att reagera så, men det gjorde det inte mindre pinsamt. Autolycus drog sina knän till sig och kände varje nerv på helspänn. Han kunde inte hindra de små men ofrivilliga ryckningarna som tvingade sig fram. Hela kroppen liksom brände. Han lutade huvudet bakåt och suckade, och försökte undvika att det lät som ett stön. Han lyssnade på sitt sällskap för att distrahera sig själv. Den ena skyllde på den andra, och den andra på den första.

"Någon av oss borde vaktat här inne."

"Ja, det var ju det jag sa.”

"Nej, det var det JAG sa.”

Konversationen, eller konflikten, verkade fortsätta även efter att de lämnat tältet. Autolycus hade lyssnat, utan att höra. Han kunde knappt tänka. Huvudet var tomt och kroppen värkte. Han kände att det var ett omänskligt straff att hans händer var fastlåsta. Han behövde sina händer, han behövde… Allt han ville var att komma loss och komma över det här. Få den här febern att lämna honom. Handlederna gjorde ont när han förgäves försökte vrida sig ur sina fängsel. Det här var tortyr. Om han bara kunde ta sig från hålan Kråksjö skulle han säkert kunna hitta en vacker vikingamö som kunde lindra värken. Det sorgliga var att han inte var säker på att han ville ha en mö. Varje gång han blundade såg han den där rödhåriga tjuven bara centimeter framför sig. Hans skarpa blå ögon. Det var nästan skrämmande hur svag Bengtsson kunde göra honom med bara en blick. 

Autolycus satt där och kände som att han krympte för varje minut. Han ville inte bli lämnad här. Han visste att han skulle klara sig undan vikingarna, på ett eller annat sätt, men kunde han klara sig undan de här tankarna? Han kände sig så misslyckad. Var det inte Bengtsson som skulle falla för Autolycus? Skulle inte Autolycus sticka härifrån med skatten och aldrig se tillbaka? Varför satt han kvar, fastlåst, liten och patetisk?

Låset runt Autolycus händer rörde sig. Ljudet av metall mot metall. Det var någon bakom honom. Han vände sig om och såg bekanta kopparröda lockar.

"Inte ett ord." Bengtsson viskade. Han hade smugit tillbaka in i tältet utan minsta ljud. Hans händer snuddade vid Autolycus medan han dyrkade upp låset. Autolycus var knäpptyst. Han ville inte säga någonting som kunde få hans befriare att ändra sig, så det var bäst att inte säga någonting alls. Bengtsson arbetade betydligt snabbare när han kunde se vad han gjorde och det dröjde inte länge innan låset föll till marken. Sedan var tältet tomt och vikingarna hade två förrymda tjuvar att leta efter.

“I, uh…” Autolycus såg tveksam ut. Det var ett ovanligt uttryck på honom, men det ersattes snabbt av ett självsäkert leende, lika mycket för att övertyga sig själv som någon annan. “I knew you would come back for me.” Han lutade ryggen mot ett träd och drog handen genom håret.

Det var lustigt att Autolycus visste det, Bengtsson hade ju inte vetat det själv. De stod en bit in i skogen utanför vikingabyn. Det hade börjat skymma och de kunde skymta gyllene ljusglimtar inifrån byn. Mellan trädstammarna var ljuset skumt, det sista dagsljuset fördunklades av trädkronorna. Bengtsson höll Autolycus på avstånd och Autolycus försökte inte komma närmare. De stod tillräckligt nära för att kunna tala lågmält, men utrymmet mellan dem kändes oändligt. Ett vakuum som ingen av dem vågade rubba.

Bengtsson undvek att titta på Autolycus för länge. Han visste att om han stannade upp skulle rodnaden inte vara långt borta. Det var svårt att låta bli att tänka på det som hade hänt och Bengtsson var rädd att om han tänkte på det för mycket skulle han börja längta. Inte bara efter att ha kontroll över Autolycus igen, utan kanske efter att Autolycus skulle…

När Autolycus tittade på Bengtsson vände han bort huvudet, men Autolycus hade sett. Bengtsson var bra på att smyga, men mindre bra på att betrakta Autolycus i smyg. Autolycus tyckte det var gulligt. Det gjorde mycket för hans ego att Bengtsson, trots de hårda orden tidigare, verkade vilja fortsätta samarbeta. Och det gjorde mycket för Autolycus humör att inte sitta fastlåst i ett vikingatält. Han hade känt sig en aning sårbar när han satt där själv, men det var bara en tillfällig svacka. Han hade inte varit vid sina fulla sinnens bruk, men det hade gått över. Nu var han nöjd med att planen var på banan igen, även om han inte var riktigt säker på vad nästa steg var.

Bengtsson tittade in mot vikingabyn. Han visste vad de kunde göra, men han ville så gärna slippa. Han hade hoppats att den här resan inte skulle innefatta att behöva faktiskt umgås eller tala med vikingar. Med det sagt, de hade tidskikaren och utan den, ja, han var ju lite körd utan den. Bengtsson suckade och bestämde sig.

“Jag har en plan.”

Tyngden av hjälmen och ringbrynjan kändes obehaglig. Bengtsson hade en känsla av att han ofta hamnade i obekväma situationer när han var klädd såhär. Dessutom blev man inte snygg i håret av att bära hjälm. Men han hoppades att det skulle vara värt det. Han hoppades att han kunde lita på Autolycus. Bengtsson hade ändå antagligen räddat Autolycus liv, någon sorts tjuvheder borde väl mannen ha.

“Jag eehh, tror bestämt att det är skiftbyte.” Bengtsson kände självförtroendet sprida sig i kroppen när han talade. Han hade lärt sig att slå på det vid behov, som en rustning. Han lät inte vakten utanför vikingahövdingens hus avskräcka honom eftersom att han var, till synes, en av dem. Krigaren under de långa flätorna och det mörka ögonsminket såg skeptiskt på honom. En misstrogen min.

“Skulle inte Engild ta vakt efter mig?”

"Nej, ehh…" Bengtsson var snabb med att invända. “Engild är eehh, sjuk. Smittkoppor.” Bengtsson blev äcklad av tanken. Man ville inte ha smittkoppor i det här ansiktet.

“Jaha, ja…” Vikingen verkade tänka efter och tog en längre titt på Bengtsson. “Är det du som är… Snyggve?” 

“Det kan du hoppa upp och sätta dig på.” Bengtsson log under hjälmen och leendet nådde ända upp till ögonen. “Och nu är det rast för dig så jag eehhh, tar över här.” Han nickade bestämt med huvudet och visade att det var dags att gå. Vikingen protesterade inte.

När Bengtsson hade försäkrat sig om att den tidigare vakten inte skulle komma tillbaka och att huset var tomt, vinkade han till sig Autolycus. Bengtsson öppnade dörren åt honom och deras blickar möttes en kort stund. Det var första gången sedan de var i tältet som de verkligen såg på varandra. Bengtssons sammanbiten ut under hjälmen. Autolycus öppnade munnen för att säga något, men han visste inte vad, och sedan hade Bengtsson föst in honom i huset.

Det var släckt därinne och gardinerna var dragna för fönstren. Det svaga kvällsljuset letade sig in genom glipor i tyget. Autolycus började ljudlöst undersöka rummet i dunklet. Medan han smög omkring funderade han på vad han hade velat säga till Bengtsson. Om Autolycus hittade sin dolk och Bengtssons blixtrande vapen skulle Autolycus kunna sticka härifrån. Han skämdes inte för att erkänna det; han hade aldrig varit en man med en tydlig moral. Detta var det perfekta tillfället att genomföra det som han hela tiden hade planerat. Möjligtvis skulle det bli svårt att få tag på Brisingamen, men han var villig att acceptera Bengtssons manick istället. Han visste inte vad det var eller hur man använde den, men värdefull, det var den. Och att återvända hem med en skatt, även om det inte var den han planerat, räknades som lyckat. Hela resonemanget lät väldigt rimligt. Det enda motargumentet var att Autolycus inte hade kunnat säga någonting till Bengtsson, och om han bestämde sig för att sticka nu så hade hans sista chans just passerat. Men vad sa man till någon man planerade att stjäla från och lämna? Vanligtvis brukade Autolycus inte säga någonting.

Det hade gått en bra stund sedan Autolycus gick in och Bengtsson började bli rastlös. Inte orolig, bara otålig, försäkrade han sig själv. Mörkret hade lagt sig nu och Bengtsson stod lutad mot sitt spjut. Han hade visst blundat ett par sekunder för han ryckte till när någon plötsligt talade med honom. Bengtsson visste genast att det var vikingahövdingen. Hur mannen rörde sig, hur han tog plats. Det var en självklarhet att alla andra varelser skulle böja sig undan och bana hans väg. Typisk vikingahövding. Han såg förnärmad ut när Bengtsson inte rörde sig ur fläcken.

“Vafalls?” Vikingens röst var morrande. Han påminde om ett lejon. En man av lockigt hår, och en mun med blottade tänder.

"Ja, ehh, ni får snart komma in, förstås, det är bara… ehhh…” Bengtsson letade febrilt efter en ursäkt. Hans charm fungerade inte lika bra när han var oförberedd. Han borde ha planerat för det här. 

“Vad tror han att han håller på med?” Hövdingen vände sig till en av vikingarna vid sin sida. Vikingen ryckte på axlarna till svar och gav Bengtsson ett desperat blick. Bengtsson tolkade den som “Vad fan gör du, jävla idiot?”

“Ehh, jag vill bara se till att…” Bengtsson visste inte själv vad han höll på med. Han kände svetten i pannan. “Att dina eskorter inte är ute efter dig!” Bengtsson skyndade sig fram till den ena följeslagaren och satte händerna på dennes axlar. De verkade vara för chockade för att göra motstånd när Bengtsson sökte igenom kläderna efter dolda vapen. Det såg förstås löjligt ut, eftersom vikingarna öppet och oblygt bar på långa spjut och tunga hillebarder.

Bengtsson hade precis undersökt den andra vikingen när han kände starka händer runt sina överarmar. 

“Nu får det vara nog med lustigheter.” Hövdingens morrande i Bengtssons öra. Bengtsson frös av kalla kårar utefter ryggraden. Hövdingen höll Bengtssons armar så hårt att Bengtsson blev orolig för att de skulle gå sönder. Bengtsson svalde. Vikingahövdingen släppte taget och knuffade iväg honom.

Bengtsson kände hjärtat i halsgropen när hövdingen klev mot dörren. Där rök hans chans att få tillbaka kikaren. Med Bengtssons tur skulle Autolycus säkert avslöja honom och de skulle båda bli tillfångatagna igen. Eller någonting värre. Med Bengtssons tur skulle de antagligen bli utsatta för någonting värre.

“Nej vänta, det är ehh…” Bengtsson ansträngde sig för att kräla ikapp. 

Hövdingen öppnade dörren. Han kastade en sur, nästan äcklad blick ner på Bengtsson på marken innan han klev in. Bengtsson var precis bakom hövdingens hälar. Han stirrade in i rummet mellan hövdingens ben med vidöppna ögon, och såg att det var tomt. Autolycus var inte där.

“Snyggve…” Vikingahövdingen uttalade namnet som om det var ett skällsord. “Du kan lämna din post nu.”

"Ja, ehh, bra. Fint.” Bengtsson snubblade över sina egna fötter när han ställde sig upp.

Bengtsson, fortfarande klädd som sitt alter ego ‘Snyggve’, skyndade sig iväg. Han tittade över axeln efter vikingarna när de klev in i huset och sedan rundade han husknuten och sprang. Det var trångt mellan husen och det var mörkt och hjälmen skymde hans sikt. Han behövde komma härifrån så fort som möjligt. Han sprang rakt in i någons famn. Autolycus armar slog om honom. Inte som en kram, utan mer som för att hindra Bengtsson att göra något dumt. Bengtsson behövde inte se för att veta att det var Autolycus. Han kände igen känslan, värmen, och lukten. Av någon anledning fick det Bengtssons muskler att omedelbart slappna av. Autolycus lyfte ena handen och hjälpte Bengtsson av med sin hjälm.

“Shh, shut up.” Autolycus sade till Bengtsson fast han inte hade sagt något. Autolycus gled ner mot husväggen och tog Bengtsson med sig. De vilade mot varandra. Autolycus höll fortfarande sina armar om Bengtsson på samma sätt som man håller en kyckling, för att hindra den från att hoppa ur ens hand till en säker död. 

Autolycus kände Bengtssons andetag mot sitt bröst och frågade sig själv vad han gjorde där. I Autolycus bälte satt hans älskade dolk och Bengtssons blixtrande maskin, han hade haft chansen att sticka härifrån med båda föremålen. Han lutade sig mot väggen och höll Bengtsson ännu närmare intill sig. Denna Bengtsson. Autolycus ville koka av frustration över att han blivit insnärjd på detta vis, men det gjorde han inte. Han ville dra därifrån, men han satt kvar.

Det var enkelt för Bengtsson att övertala sig själv att han inte var rädd när han stod öga mot öga med sitt hot. Han tog på sig sin rustning av narcissism och levde i en värld där han aldrig kunde göra någonting fel. Utan den förmågan hade hans möten med vikingar antagligen fått honom att svimma av skräck. Men här i famnen på Autolycus vällde rädslan över honom i efterhand. Autolycus hade på något vridet sätt blivit en bekant plats i denna skrämmande tid. Trots Autolycus stundvis sjuka beteende, var han den som stod Bengtsson närmast av alla människor som för närvarande var vid liv. Och Bengtsson insåg att det var svårare att hålla känslorna på avstånd när han kände något som… skulle kunna likna trygghet. Utan att tänka efter kröp han ihop mot Autolycus bröst. Han pustade ut. Om ett par ögonblick skulle han återgå till att bry sig om att vikingahjälmen hade förstört hans frisyr, var tidskikaren var och hur han skulle få tag i Brisingamen, men just nu lät han sig själv bara andas.